apoteksgruppen

Schizofreni är en form av psykossjukdom. Gemensamt för alla psykossjukdomar är att man upplever att verkligheten är förändrad, till exempel kan man känna sig förföljd eller styrd av någon eller något. Man kan höra röster som andra inte hör. Dessa symtom på psykos brukar kallas vanföreställningar, tankestörningar och hallucinationer. Ofta kan man inte avgöra vad som tillhör sjukdomssymtomen och vad som är verkligt. Andra personer kan oftast inte sätta sig in i den värld som en person med psykos upplever eftersom de inte delar dessa upplevelser. Att uppleva en psykos är ofta skrämmande och ångestfyllt, ungefär som en mardröm, både för den som är sjuk och för de närstående.

Det som skiljer schizofreni från andra psykossjudomar är att funktionsförmågan oftare är nedsatt och att sjukdomen är mer långvarig. Det innebär att symtom på sjukdomen kan komma tillbaka om man slutar att ta medicin även om man mått bra i flera år. 

Om man har schizofreni får man ofta svårt att sova. För lite sömn kan försämra den psykiska hälsan och förvärra de symtom som man har. Sömnlösheten kan ha flera orsaker. Att höra röster, känna sig tvingad att vara vaken eller vara uppvarvad kan i sig göra att man inte kan sova.

Om man har schizofreni är det mycket vanligt att man samtidigt har ångest. Ångest kan ses som en sorts alarmsignal och kan utlösas av flera orsaker, till exempel att man blir skrämd av de vanföreställningar som kan vara en del av sjukdomen. Ångest kan förstärka de psykotiska upplevelserna och förvärra besvären.

De grupper av läkemedel som används vid schizofreni är:

• Antipsykosläkemedel – minskar psykossymtomen.
• Sömnmedel – används om man har svårt att sova.
• Ångestdämpande medel – används vid behov.
• Antikolinerga medel – används i vissa fall om man får muskelbiverkningar av antipsykosläkemedel.
• Antidepressiva läkemedel – används om man är nedstämd under längre tid.

Vid behandling av schizofreni används en grupp läkemedel som kallas för antipsykosläkemedel, även kallade antipsykotika eller neuroleptika. Medicinerna minskar psykossymtomen, men de botar inte själva sjukdomen. Exempel på antipsykosläkemedel är Trilafon, Risperdal och Zyprexa.

Medicinerna minskar symtomen efter ett par dagar, och symtomen fortsätter sedan att minska de kommande veckorna. Ungefär hälften av alla som behandlas upplever förbättring, symtomen dämpas och man klarar det dagliga livet bättre. Ofta får man ta medicinerna under en längre tid, eftersom risken för återfall, det vill säga att psykossymtomen kommer tillbaka, är stor.

Det finns många olika läkemedel som alla dämpar psykossymtomen. Vilken medicin man får beror bland annat på vilka biverkningar som läkemedlet kan ge och hur känslig man är för biverkningar. Det är viktigt att man märker att medicinen hjälper och att biverkningarna inte är alltför besvärande eftersom behandlingen ofta pågår i många år.

Schizofreni innebär, förutom de psykotiska symtomen, även bristande initiativförmåga, svårigheter med sociala kontakter, nedsatt aktivitet, bristande motivation och oförklarliga känsloutbrott. Antipsykosläkemedel har en begränsad verkan på flera av dessa besvär, och de kan vara svåra att påverka med läkemedel.

Det är viktigt att man sover ordentligt när man har psykossymtom och då kan sömnmedel vara av värde. Störd sömn kan vara ett tidigt tecken på att man håller på att bli sämre i sjukdomen.

De läkemedel som används mest vid sömnbesvär är så kallade bensodiazepinbesläktade sömnmedel. Om man använder dessa läkemedel under längre perioder finns risk för att man blir beroende.

En annan grupp läkemedel som kan användas vid sömnbesvär är så kallade antihistaminer. De är särskilt lämpliga att använda om man är orolig för att bli beroende av mediciner.

Om man fortsätter att ha sömnsvårigheter under längre tid, även efter att psykossymtomen har minskat, kan det vara bra att prova ett annat antipsykosläkemedel som samtidigt gör att man blir trött. Om inte det fungerar kan man lägga till ett sömnmedel som inte gör att man blir beroende.

Om man har ångest tänker man inte alltid förnuftigt och det kan försvåra behandlingen. Därför kan det vara bra att man snabbt får ångestdämpande medicin om man behöver det. Många gånger får man då ångestdämpande medicin i en högre dosering än vad man får om man lider av enbart ångest utan psykossymtom.

Om ångesten är direkt kopplad till psykosen får man oftast både ett ångestdämpande läkemedel och ett antipsykosläkemedel. Även om man kan börja minska behandlingen med ångestdämpande mediciner när psykossymtomen avtar, kan det vara svårt vid schizofreni, eftersom man ofta har kvar lite psykossymtom trots medicineringen. Det gör att man ofta behöver fortsätta behandlingen med ångestdämpande medel.

Mediciner ur läkemedelsgruppen benzodiazepiner lindrar ångest snabbt och kan därför vara värdefulla i akuta skeden när man har svår ångest till följd av psykossymtomen. Det finns en risk för beroende om behandlingen blir längre än några veckor. Man bör därför försöka minska dosen och sluta med dessa mediciner så snart det är möjligt.

Så kallade antikolinerga läkemedel används för att lindra muskelbiverkningar, framför allt muskelstelhet, som man kan få av antipsykosläkemedel. Ibland kan det vara nödvändigt att ta antikolinerga läkemedel, speciellt om man får antipsykosläkemedel i form av en spruta och känner muskelbiverkningar den första tiden efter att man fått sprutan. Antikolinerga läkemedel kan ge besvärande biverkningar, till exempel kan man få svårt att minnas och bli torr i munnen och ögonen. Därför är det bra om man kan ta så lite som möjligt av dessa mediciner.

När man insjuknar för första gången i psykossjukdom är det viktigt att omgivningen och vårdpersonalen förstår den svåra situation som man befinner sig i. Man bör också få personlig information som är lätt att förstå om sjukdomen och behandlingen. För att få rätt diagnos och behandling är det viktigt att kontakten med läkaren är bra och att man själv är delaktig i sin behandling så långt det är möjligt.

I regel får man inte antipsykosläkemedel direkt efter den första kontakten med sjukvården. Det brukar ta någon vecka innan man får sådan medicin. Under denna vecka får man gå igenom olika utredningar och undersökningar för att diagnosen ska bli rätt och för att kartlägga symtom och besvär. Det förekommer att andra sjukdomar, mediciner, droger eller mycket svåra upplevelser kan ha utlöst eller bidragit till utveckling av psykossymtomen. Då ska man kanske ha en annan behandling förutom antipsykosläkemedel. Man kanske bara ska behandlas med antipsykosläkemedel under en begränsad tid.

Om man sover dåligt får man oftast något sömnmedel för att kunna sova på natten. Om man har ångest kan man även få ett lugnande medel som innehåller bensodiazepiner under någon eller några veckor. Ofta börjar man med dessa läkemedel innan man får antipsykosläkemedel. Bensodiazepiner är snabbt ångestlindrande och används ofta i akutbehandlingen. Risken för att man ska bli beroende av bensodiazepiner är mycket liten vid behandling under kort tid vid psykos.

Läkaren kan göra en vårdplan. Den innehåller information om hur symtomen och funktionsförmågan utvecklas av den behandling man får. Därför måste läkaren veta vilka psykossymtom man har under den akuta fasen av sjukdomen innan läkemedelsbehandlingen dämpar dem för mycket. Vårdplanen ska också innehålla en krisplan för hur man hanterar situationen om symtomen börjar återkomma. Det är ofta samma symtom som återkommer vid varje återinsjuknande, och i vårdplanen ska det ingå information om vilka symtom som ska aktivera krisplanen. Vårdplanen, som även de närstående bör känna till och vara delaktiga i, bidrar till att man får rätt behandling och att återinsjuknande förhindras.

När utredningarna är klara börjar man oftast med ett antipsykosläkemedel i låg dos. Om det behövs kan dosen långsamt ökas.

Om man får biverkningar från musklerna som till exempel stelhet, skakningar och muskelkramper, har man fått en för hög dos. Då minskas dosen, samtidigt som man, om det behövs, får medicin mot biverkningarna, så kallade antikolinerga läkemedel. Efter ett par dagar ska man sluta med behandlingen mot biverkningarna för att se om den nya, lägre dosen är lagom.

De nyare antipsykosläkemedlen ger sällan muskelbiverkningar men kan ge andra besvär. Man kan till exempel gå upp i vikt, bli täppt i näsan, känna sig trött eller yr. Det är viktigt att sänka dosen om man besväras av biverkningar eller, speciellt om man går upp i vikt, byta läkemedel. Annars kan det vara svårt att stå ut med att ta läkemedlet under längre tid.

Vissa personer är känsligare än andra för biverkningar, och när man blir sjuk för första gången är man speciellt känslig. Risken för biverkningar skiljer sig också mellan de olika medicinerna. Därför är det viktigt att läkaren provar ut dosen noggrant för att man ska få bästa nytta av medicinen. Sänkt dos eller byte av läkemedel kan vara sätt att komma till rätta med biverkningar.

När man börjat behandlingen minskar oro och ångest redan efter någon dag. Psykossymtomen minskar under den första veckan och fortsätter att minska under de följande veckorna. Ofta får man full verkan av medicinen inom åtta veckor. Om man inte blivit bättre efter två till tre veckor bör man få en annan behandling.

Om man inte blir bättre får man oftast pröva ett annat antipsykosläkemedel. Om inte detta heller lindrar symtomen inom ett par månader bör man erbjudas behandling med ett läkemedel som heter klozapin. Klozapin är det mest effektiva antipsykosläkemedlet som finns idag, men det kan ge en allvarlig biverkan. Därför används medicinen endast i särskilda fall, till exempel om man får svåra muskelbiverkningar av de andra läkemedlen.

Det som kallas akut schizofreni innebär oftast att man har vanföreställingar och hörselhallucinationer, man har en psykos. Då är det vanligast att man först kommer till en psykiatrisk akutavdelning på ett sjukhus, där man får vård och behandling. Till en början brukar man få mediciner som dämpar ångest, så kallade bensodiazepiner, och senare när situationen är mer stabil, får man antipsykosläkemedel. Om man får behandling i den ordningen brukar det bli lättare att hitta rätt dos antipsykosmedicin.

Om man lider av svår ångest, stark oro och aggressivitet kan det ibland vara nödvändigt att få antipsykosläkemedel i ett akut skede, ibland i form av spruta, ofta i kombination med ångestdämpande medicin. Denna behandling kan ske mot ens egen vilja.

När men behandlas för första gången för psykossjukdom brukar dosen minskas efter ungefär sex månader, om man är symtomfri. Detta görs därför att nästan var femte person som insjuknar med psykossymtom för första gången inte får något återfall. Men de flesta får återfall i sjukdomen, speciellt om man får diagnosen schizofreni. Om man får mer än ett återfall och symtomen endast förbättras delvis behöver man behandlas med läkemedel under många år. Antipsykosläkemedel minskar risken för återfall och gör så att ett eventuellt återfall blir lindrigare.

Man kan även behöva någon form av psykoterapi eller utbildning om hur man ska klara av de svårigheter man har. Familjemedlemmar eller andra närstående bör också få hjälp med att hantera situationen. 

Många som får schizofreni blir nedstämda och behöver hjälp med att bearbeta de svårigheter som sjukdomen för med sig. Då brukar man i första hand få behandling i form av psykologiskt stöd. Om nedstämdheten fördjupas till en depression kan man även behöva antidepressiva läkemedel.

En sjukdomstyp som räknas in bland de schizofrena tillstånden är så kallad schizoaffektiv störning. Det är en kombination av schizofrena symtom och manodepressiv, eller bipolär, sjukdom. Då har man samtidigt både schizofrena vanföreställningar med hallucinationer och starka maniska eller depressiva stämningssvängningar.

Om man får schizoaffektiv störning kan man utöver antipsykosmediciner även få behandling med ett så kallat stämningsstabiliserande läkemedel, till exempel litium eller mediciner som innehåller valproat eller lamotrigin. Litium kan ge vissa biverkningar, bland annat kan sköldkörtelns, njurarnas eller hjärtats funktion påverkas. Därför används många gånger i stället till exempel valproat. 

Antipsykosläkemedel är grunden för all läkemedelsbehandling av psykotiska tillstånd som schizofreni eller liknande sjukdomar. Det finns många olika antipsykosläkemedel, en del har funnits länge och en del är nyare.

Den största skillnaden mellan äldre och nyare läkemedel är att biverkningarna är olika. De äldre läkemedlen ger oftare muskelbiverkningar medan de nyare oftare ger viktuppgång. Därför är ofta biverkningarna avgörande för valet av läkemedel.

Alla läkemedlen dämpar psykossymtomen men botar inte själva sjukdomen. Ett läkemedel, klozapin, har visat sig ha en bättre antipsykotisk verkan vid schizofreni än de övriga medicinerna.

Signalsubstanser är ämnen som bland annat överför impulser mellan nervceller i hjärnan. Antipsykosläkemedel minskar eller blockerar de impulsöverföringar som sker med signalsubstansen dopamin. Då dämpas psykossymtomen, till exempel hallucinationer och vanföreställningar.

För att man ska få bästa nytta av behandlingen måste man ta rätt dos av medicinen. För låga doser kan göra att effekten inte blir tillräckligt bra och för höga doser kan göra att man får besvärande biverkningar.

Vad som är rätt dos av en medicin skiljer sig mellan olika personer. Hur mycket medicin man har i blodet efter att ha tagit samma dos varierar kraftigt mellan olika personer. Det betyder att en viss dos kan vara för låg hos en person, men för hög hos en annan. Skillnaderna kan bero på hur stort upptaget av läkemedel är till blodet från mag-tarmkanalen, eller om medicinen bryts ner i levern snabbt eller långsamt. Man kan också vara mer eller mindre känslig för medicinen i fråga. Därför är det mycket viktigt att doserna prövas ut noggrant för varje person för att ge bästa möjliga hjälp.

Alla antipsykosläkemedel har likvärdig verkan på psykossymtomen, förutom medicinen klozapin, som har en bättre antipsykotisk verkan än de övriga medicinerna. Man kan få klozapin om man, förutom schizofreni, även har depression och självmordstankar. Men det finns risk för en allvarlig biverkan om man tar klozapin. Man kan förlora förmågan att bilda vita blodkroppar, vilket försämrar kroppens immunförsvar. Därför får man bara klozapin om de andra medicinerna inte har hjälpt eller om de ger svåra muskelbiverkningar. När man använder klozapin får man lämna blodprover regelbundet under hela behandlingstiden.

Vissa antipsykosläkemedel finns som så kallade depåsprutor, som verkar under längre tid. Då får man medicinen med hjälp av en spruta djupt i en muskel. Därifrån sprids medicinen ut i kroppen gradvis under två till fyra veckor, beroende på vilket läkemedel man fått. Det finns ett depåläkemedel som har en kortvarigare verkan, bara tre till fem dagar.

Den här behandlingsformen används när man har extra svårt att komma ihåg att ta tabletterna eller om man har svårigheter att acceptera behandlingen. Då kan man behöva särskilt stöd i samband med att man får sprutorna. Behandlingen används när man fått diagnosen schizofreni och då man får återfall i sjukdomen. Man bör inte få antipsykosläkemedel i depåform om man inte använt medicinen tidigare.

En svårighet med läkemedel i depåform är att det tar tid innan halten av medicin i blodet blir jämn, och på samma sätt tar det flera veckor till månader innan medicinen har gått ur kroppen efter att man slutat med behandlingen.

Om man planerar att skaffa barn är det viktigt att prata med läkaren om hur man ska göra med läkemedelsbehandlingen. Generellt ska man vara försiktig med att använda mediciner under graviditeten, men fördelar och nackdelar kan se olika ut för olika personer och behandlingen måste därför anpassas till varje person.

Oftast kan man amma när man behandlas med antipsykosläkemedel, men även här är det viktigt att man pratar med sin läkare.

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling. Det är vanligare att man får biverkningar om man behandlas med äldre antipsykosläkemedel.

Biverkningar som ofta förekommer är besvär från musklerna, till exempel muskelstelhet, myrkrypningar, darrningar och muskelkramper. Om man får sådana besvär bör dosen minskas. Man kan även få mediciner mot biverkningarna, så kallade antikolinerga läkemedel. De här biverkningarna kan uppstå i ett tidigt skede av behandlingen, men de kan även komma efter några månaders eller års behandling. Om man får en hög dos antipsykotiskt läkemedel för snabbt kan man få plötsliga kramper i musklerna i ögon, svalg och hals.

Om man behandlas under en längre tid, mer än sex månader, kan man få ofrivilliga muskelrörelser, till exempel i ansiktet, så kallad tardiv dyskinesi.

Man kan även få en känsla av avskärmning och uppleva att det är trögt att tänka. Det beror oftast på att dosen är för hög. Antipsykosläkemedel i för höga doser kan försämra förmågan att lösa problem och man kan även få ett minskat intresse för sin omgivning.

När man behandlas med antipsykosläkemedel ökar ofta hormonet prolaktin i kroppen. Det kan leda till minskad sexuell lust och utsöndring från bröstkörteln. Hos kvinnor kan mensen upphöra en tid, och män kan få problem med potensen. Om man får en ökning av prolaktin kan man behöva byta till en annan medicin.

Man kan gå upp i vikt av vissa antipsykosläkemedel. Det är därför viktigt att man får undersöka hälsan regelbundet, minst en gång per år, under behandlingen. Då bör midjemått, vikt, längd och blodprov kontrolleras. Om man börjar gå upp i vikt bör man få denna kontroll tätare och man kan diskutera med sin läkare om att eventuellt byta till ett annat läkemedel som inte gör att man går upp i vikt. För att minska risken att gå upp i vikt är det bra om man äter rätt och rör sig så mycket som möjligt.

De antipsykotiska läkemedlen har även andra effekter som kan påverka både hjärnan, hjärtat och andra organ i kroppen. Om blodcirkulationen påverkas kan man till exempel få yrsel. Medicinerna kan även i olika grad göra att man blir trött. En del kan få förstoppning, suddig syn eller muntorrhet, som i sin tur leder till ökad risk för hål i tänderna. Därför är det extra viktigt att sköta sina tänder och besöka tandvården regelbundet.

Klozapin kan ge en mycket allvarlig biverkning som innebär att man förlorar förmågan att bilda vita blodkroppar, vilket försämrar kroppens immunförsvar. Därför ska detta läkemedel endast användas i särskilda fall. Om man får tecken på infektion när man använder klozapin ska man kontakta läkare.

Biverkningarna går vanligen över när man slutar ta medicinen. Har man besvärliga biverkningar ska man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller ett annat läkemedel kan prövas. Eller så kanske en helt annan typ av behandling kan bli aktuell. 

Äldre antipsykosläkemedel:

• Buronil
• Fluanxol
• Nozinan
• Siqualone
• Stemetil
• Truxal
• Cisordinol
• Haldol
• Trilafon

Nyare antipsykosläkemedel:

• Abilify
• Invega
• Serdolect
• Seroquel
• Zeldox
• Clozapine Actavis
• Leponex
• Risperdal
• Zyprexa och Zyprexa Velotab

Sömnen är oftast störd när man har schizofreni. För lite sömn kan försämra den psykiska hälsan och förvärra de psykotiska symtom man har. Att sömnen är störd kan ha flera orsaker. De psykotiska symtomen i sig som att höra röster, att känna sig tvingad att vara vaken eller att vara uppvarvad gör att man inte kan sova. Sömnlöshet kan också bero på att man blir rädd och ångestfylld av de upplevelser som ingår i sjukdomen.

Det är viktigt att man sover ordentligt, och därför är det värdefullt att få sömnmedel om man behöver det, särskilt i det akuta skedet. Ofta kombinerar man ett antipsykotiskt läkemedel med ett sömnmedel.

De läkemedel som används mest vid sömnbesvär vid schizofreni är så kallade bensodiazepinbesläktade sömnmedel, till exempel zolpidem och zopiklon. Dessa sömnmedel är effektiva utan att man blir trött dagen efter vid kortare behandling. Om man använder medicinerna under längre perioder finns risk för att man blir beroende.

Det finns också en annan grupp läkemedel som kan användas vid sömnbesvär, så kallade antihistaminer. I hjärnan finns det olika kemiska ämnen som styr sömnen, så kallade signalsubstanser, till exempel histamin. Om histaminets effekter i hjärnan motverkas blir man trött. De mediciner som motverkar histaminer kallas för antihistaminer, men bara vissa av dessa kan användas som sömnmedel.

Antihistaminer är särskilt lämpliga att använda vid sömnbesvär om man är rädd för att bli beroende av mediciner. De är inte vanebildande eller beroendeframkallande.

Om sömnsvårigheterna finns kvar under längre tid bör man ersätta sömnmedicinerna med ett antipsykotiskt läkemedel som hjälper mot sömnbesvär för att undvika risken för beroende. De antipsykosläkemedel som hjälper mot sömnsvårigheter kan ge trötthet och bör därför tas till kvällen.

Bensodiazepinbesläktade sömnmedel kan i vissa fall leda till beroende och missbruk om man använder dem under lång tid, till exempel under flera månader. Ett tecken på att man är på väg att utveckla ett beroende är att man gradvis behöver en allt större dos för att kunna sova.

Alla sömnmedel försämrar reaktionsförmågan. Det bör man tänka på vid tillfällen när skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel när man kör bil eller använder maskiner som kan vara farliga.

Man bör inte dricka alkohol när man använder sömnmedel.

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

En del kan bli trötta under en längre tid efter att de använt ett sömnmedel. Det beror både på hur känslig man är för medicinen och på vilket sömnmedel man fått. Man kan även få biverkningar som till exempel yrsel, särskilt om man är äldre.

Vanliga biverkningar av benzodiazepinbesläktade sömnmedel är minnesstörningar, yrsel och muntorrhet. Vid längre tids användning finns det risk för att man blir beroende. Det finns också risk för att man inte känner effekten av alkohol förrän man druckit större mängder. Risken vid regelbundet användande av sömnmedicin är att man på sikt kan hamna i en ond cirkel som kan leda till missbruk och försämrad funktionsförmåga. Därför är det viktigt att finna alternativa lösningar vid långvariga sömsvårigheter.

Antihistaminerna har hos många en kvardröjande effekt som kan vara bra om man inte bara har svårt att somna utan även vaknar lätt på natten eller tidigt på morgonen. En nackdel kan vara att tröttheten sitter kvar följande förmiddag. Man kan också bli torr i munnen.

I vissa fall kan sömnbesvären finnas kvar trots att man använder sömnmedel. Det kan bero på psykosen, som gör att hjärnan inte kommer till vila. Det kan vara ett skäl att se över den behandling man får.

Ibland kan sömnbesvären bero på vad man gör under dagen. Man kanske vilar för mycket, dricker mycket kaffe eller har andra vanor som gör att det är svårt att sova. Då kan man få råd om hur man ska göra för att försöka underlätta sömnen.

Vid schizofreni finns sömnbesvären i många fall kvar under lång tid. Det kan förklaras av att man inte fullt ut blir av med de psykotiska symtomen.

 Bensodiazepinbesläktade sömnmedel:

• Sonata
• Zolpidem
• Zopiclone
• Imovane
• Stilnoct
• Zopiklon Mylan 

Antihistaminer:

• Lergigan
• Propavan

Om man har schizofreni är det mycket vanligt att man samtidigt har ångest. Ångest kan förstärka de psykotiska upplevelserna och förvärra besvären. Ångest kan ses som en sorts alarmsignal och kan utlösas av flera orsaker.

De psykotiska symtomen som att höra röster, känna sig förföljd eller vara uppvarvad, kan i sig framkalla ångest. Men också själva upplevelsen av psykotiska symtom kan vara skrämmande och göra att man blir ångestfylld. Ångest kan också vara kopplad till andra symtom som är vanliga vid schizofreni. I samband med, eller efter sjukdomsepisod med psykotiska symtom brukar man ofta känna sig nedstämd eller deprimerad. Vid depression är det vanligt med ångest som en del av depressionen.

Ångest kan göra att man inte tänker förnuftigt och då blir det också svårare att behandla sjukdomen. Därför är det viktigt att man försöker minska ångesten, och att man får ångestdämpande medicin om man behöver det, särskilt i det akuta skedet.

I de fall ångesten är direkt kopplad till psykosen får man psykosbehandling både med ett ångestdämpande och ett antipsykotiskt läkemedel istället för ökad dos av det antipsykotiska läkemedlet. Då undviker man biverkningar av för höga doser antipsykosmedel.

Mediciner ur läkemedelsgruppen bensodiazepiner lindrar ångest snabbt och någon risk för beroende finns inte vid några veckors behandling. Vid lindrigare ångest och om man behöver behandlas under en längre tid kan man få andra ångestdämpande medel som inte är bensodiazepiner och som inte är beroendeframkallande.

I hjärnan finns olika kemiska ämnen, så kallade signalsubstanser, som är inblandade bland annat i de mekanismer som framkallar ångest. Dessa substanser kan i sin tur samspela med grundsjukdomen. Därför är det avgörande att man även får behandling mot psykosen för att ångesten ska lindras.

Ångest i allmänhet behandlas med läkemedel som har en hämmande effekt på de mekanismer som styr ångestupplevelsen. Dessa mekanismer kan aktiveras av själva psykosen eller genom de upplevelser som en psykos innebär. Medicinerna som används i ångestbehandling kallas för bensodiazepiner och förstärker effekten av en signalsubstans som kallas GABA. De har en snabbt lindrande effekt och förbättrar också sömnen. Därför används de också ofta som sömnmedel.

Personer som insjuknat för första gången brukar oftast få en medicin ur denna grupp under den tid då man genomgår en psykosutredning.

Det finns flera läkemedel i gruppen bensodiazepiner. De fungerar på ungefär samma sätt och några stora skillnader vad gäller effekter och biverkningar finns inte. Det som skiljer sig är hur snabbt de börjar verka och hur länge effekten varar. Detta beror i sin tur på hur medicinen tas upp från magen och bryts ner i kroppen.

Vid lindrigare ångest och om man behöver behandlas under en längre tid kan man få lugnande mediciner som inte är bensodiazepiner och som inte är beroendeframkallande.

• Atarax och Lergigan. Läkemedlen ger tillfällig lindring av ångest och spänningstillstånd.
• Theralen. Medicinen ger samma biverkningar som antipsykosläkemedel.
• Buspiron. Läkemedlet har ingen omedelbart lugnande verkan och kan därför inte användas för tillfällig besvärslindring. Det tar oftast två till tre veckor innan medicinen börjar verka.
• Lyrica. Vid lånvariga ångestbesvär, då inget annat hjälper, kan man få Lyrica. Medicinen ger ingen omedelbar lindring utan det kan dröja någon eller ett par veckor. Om medicinen inte hjälper efter två till tre veckors behandling bör man inte fortsätta med Lyrica på grund av dess biverkningar.

Alla ångestdämpande läkemedel påverkar uppmärksamhet och reaktionsförmåga. Det bör man tänka på vid tillfällen när skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel när man kör bil eller använder maskiner som kan vara farliga.

Bensodiazepiner kan i vissa fall leda till beroende och missbruk vid flera månaders användning. Ett tecken på att man är på väg att bli beroende är att man gradvis behöver en allt större dos för att få ångestlindring.

Man bör inte dricka alkohol när man använder bensodiazepiner eller andra ångestdämpande läkemedel.

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Ångestdämpande läkemedel gör i allmänhet att man blir trött. När spänningen lindras kommer en naturlig trötthet fram, men det finns också en trötthet som beror på medicinen. Då kan uppmärksamhet och reaktionsförmåga försämras. Yrsel är vanligt för alla sorters ångestdämpande mediciner.

Bensodiazepiner kan hos äldre framkalla en ostadighet som gör att man kan falla omkull. Man kan även få besvär med minnet.

Atarax och Lergigan kan göra att man till exempel mår illa eller blir torr i munnen.

Buspiron kan ge biverkningar som till exempel huvudvärk, svettningar eller magbesvär. Vissa personer kan känna oro, få sömnproblem eller koncentrationssvårigheter. Biverkningarna brukar minska eller försvinna efter någon vecka eller om dosen sänks. Buspiron påverkar reaktionsförmågan i mindre grad än andra ångestdämpande läkemedel.

Theralen är ett antipsykotiskt läkemedel och kan därför orsaka biverkningar som till exempel kramper, stelhet, skakningar och rastlöshet.

Lyrica kan ge biverkningar i form av ökad aptit och viktuppgång. Man kan också känna sig lite irriterad och uppvarvad. Synskärpan kan påverkas något men detta brukar minska med tiden.

Ibland hjälper inte de ångestdämpande medicinerna. Det kan bero på att de psykotiska symtomen fortfarande finns kvar. Då bör läkaren se över antipsykosbehandlingen. Exempelvis kan dosen av både det ångestdämpande och det antipsykotiska läkemedlet behöva höjas.

Om man har kvar sin ångest, eller om den förvärras, kan det också bero på att man har fått för hög dos av antipsykosläkemedlet. Det kan ge biverkningar som oro, olust och rastlöshet.

Exempel på bensodiazepiner som kan användas som ångestdämpande vid schizofreni:

• Alprazolam
• Apozepam
• Sobril
• Temesta
• Xanor
• Diazepam Desitin
• Oxascand
• Stesolid novum 

Exempel på övriga ångestdämpande som kan användas vid schizofreni:

• Atarax
• Buspiron
• Lergigan
• Lyrica
• Theralen